Hade Úlfur då som skulle vara i tävlingskondition, och att komma upp på hästryggen var en omöjlighet. Gick 2 veckor på kryckor och läkarna kliade sig i pannan och skickade hem mig med ett paket värktabletter.
Det dröjde till i våras innan jag fick min diagnos, reumatoid artrit. Ledgångsreumatism.
I fyra år gick jag med ett värkande knä som satte käppar i hjulet för mig i mitt liv.
Då hade jag gått igenom en operation utan vidare resultat och en massa läkarbesök som resulterade i samma sak, ingenting.
Alla läkare trodde att mitt knä berodde på att jag red så mycket och gjorde inget åt det, fick bara rådet att sluta.
När jag väl lagt hästarna på hyllan och fortfarande hade ont tog dom mig på allvar och skickade mig till reumatologen.
Då hade jag ätit Voltaren i fyra år och lärt mig att leva med smärtan, lärt mig undvika vissa rörelser och lärt mig självmedicinera mig så gott jag kunde.
Idag är knäet bra, har en hästdos långtidsverkande kortison i leden. Äter salazyporin varje dag. Och det håller värken borta.
Det har varit en riktig resa. Medicinen mår jag ganska dåligt av ännu och jag hoppas att det kommer avta.
Jag hoppas att det kommer dröja tills jag
känner av det igen, reuma håller sig inte till en led utan det är bara en tidsfråga till jag känner av det någon annanstans, men vi får hoppas att det dröjer!
Kort och gott: var glad att ni är friska! Det är ingenting man tänker på innan man är där själv. Det är inte alls roligt att märka att ens hälsa hindrar en att leva sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar